Källa: Gudrun Norstedt, Lappskattelanden på Geddas karta, s 20.
Kartläggningen resulterade i 25 lämpliga platser med resurser att försörja 56 familjer. Bland dessa fanns Gargnäs och Sorseleholmen som båda var samevisten. Som lämplig plats för en ny kyrka utpekades Jällesniönes vid sjön Fjosokens norra ände där det också fanns förutsättningar för ett nybygge. Efter en framställning från landshövdingen beviljade Kungl Maj:t medel till uppförandet av ett kapell och lön för en präst. I mars 1674 tillträddes tjänsten i den nybildade kapellförsamlingen av Henrik Svensson (Svenonius), även kallad Lyckselius, som på vintrarna bodde i Lycksele där han tjänstgjorde som biträdande lärare vid Skytteanska skolan. Efter några år (1677 eller 1678) flyttade han till Sorseleholmen där ett kapell byggdes och där han uppodlade de första åkerlapparna i socknen. Att Jillesnåle vid Storvindelns översta del antagits vara den första kyrkplatsen torde bero på namnlikheten med Jällesniönes och att ett kapell anlades här 1750 för att bättre betjäna samerna än vad kyrkan på Sorseleholmen 60 km nedströms kunde göra.
Lappmarksplakaten 1673 och 1695
En annan följd av Geddas och Holms arbete var att statsmakten vidtog aktiva åtgärder för att underlätta nybyggandet i lappmarkerna. I 1673 års lappmarksplakat beviljades nybyggare 15 års skattefrihet och därefter en ganska låg skatt samt permanent befrielse från utskrivning till krigstjänst. Syftet med dessa åtgärder var att locka folk från främst Västerbottens kustsocknar och Österbotten. Lappmarksplakatet 1695 innehöll samma förmåner men fastställde dessutom en uppodlingsskyldighet och förbjöd svedjebruk. (Utdrag ur plakaten redovisas under Bilagor).Tilläggen till 1673 års plakat tillkom för att skydda samernas näringar. Uppfattningen på centralt håll var att samer och nybyggare kunde existera sida vid sida utan att störa varandras försörjningsmöjligheter. På så sätt skulle skatteintäkterna uppehållas och inlandet befolkas som en motkraft mot Danmark-Norges intressen. Överdrivna förhoppningar från statsmakten om jordbrukets möjligheter i Lappmarken har varit vanliga ända in i modern tid. Sålunda inrättades kolonat på kronoparkerna under 1930-talet där arbetslösa från södra Sverige skulle försörja sig vilket blev ett stort fiasko. De stora myrodlingsprojekten under första halvan av 1900-talet tillhör samma kategori. Statens ansträngningar till trots blev resultatet ganska magert vilket framgår av nedanstående karta.
Av kartan framgår att det år 1750 i den södra halvan av Lappmarken fanns följande antal nybyggen: Arjeplog 5, Arvidsjaur 1, Sorsele 2, Lycksele 20 och Åsele 18. (I hela Lappmarken fanns 80 nybyggen, vilket betyder en befolkning på drygt 500 personer). I dag har vi bättre kunskaper om exakt när olika nybyggen anlades än vad som framgår av figur 3. Detta betyder dock inte att den översiktliga bild som ges där skulle vara missvisande.
Som nybyggare var man befriad från skatt på jorden (jordräntan), vilket var statens viktigaste inkomstkälla, under de så kallade frihetsåren. Därefter skattlades nybygget och jordräntan började betalas. Övriga skatter (bevillningar) som till exempel mantalspenning var nybyggarna befriade från. Den kanske viktigaste faktorn bakom inflyttningen till Lappmarken från övriga landet var nog befrielsen från militära förpliktelser. Man slapp bli utskriven till militärtjänst och bönderna slapp underhålla soldater enligt indelningsverket.
Den som önskade uppta ett nybygge skulle begära detta hos länsstyrelsen som tillsatte en granskningsgrupp bestående av länsman och två tingsnämndemän. Kronofogden skulle också ingå men deltog sällan i praktiken. Gruppen granskade det tilltänkta gårdsstället och bedömde hur stor areal som kunde uppodlas med säd och om det var frostkänsligt eller inte. Det viktigaste var dock möjligheterna till hötäkt dels från naturängar och myrar dels från områden som kunde buskröjas och eventuellt förbättras genom bevattning. Insynade ängar var inte för evigt vikta för nybygget utan kunde tas i anspråk för senare anlagt nybygge om så behövdes. Vid insyningen var lappskattelandets innehavare och eventuella grannar närvarande för att bevaka sina rättigheter. Granskningsgruppens protokoll över syneförrättningen behandlades sedan av häradsrätten vid ett ting där berörda parter var närvarande. Rättens utlåtande överlämnades sedan till länsstyrelsen för avgörande. Länsstyrelsens beslut om att bevilja tillstånd till nybygge innehöll förutom uppgifter om vilka områden som fick disponeras även beslut om antalet skattefria år. Normalt beviljades 15 år men ibland mer. På 1850-talet när de bästa lägena var tagna i anspråk beviljades vanligen 20 frihetsår med möjlighet till förlängning i ytterligare 10 år. Ansökan kunde avslås om läget var frostlänt eller den bedömda höskörden var för liten för att ge en rimlig levnadsstandard.
Efter frihetsårens utgång granskades nybygget för att fastställa om tillräcklig uppodling skett och om erforderliga byggnader uppförts. Om bristerna var små kunde fler frihetsår beviljas annars kunde nybygget dras in vilket skedde med bl a Ammarnäs 1820 och Norrsele 1819. I de flesta fall hade nybyggaren fullgjort sina skyldigheter och nybygget kunde skattläggas. Härvid bedömdes åkrarnas och slåtterängarnas avkastning och hur många kreatur som kunde födas. Bedömningen utmynnade i att ett bråktal fastställdes. Mantal var ett skatterättsligt begrepp som angav enhetens avkastningsförmåga och inte dess areal. 1/8 mantal ansågs 1820 vara vad som krävdes för att en familj skulle kunna försörjas, vara besutten. Då skulle nybygget föda en häst, fem kor och 15-16 småkreatur samt ha 0,5 hektar väl hävdad åker. Statens intresse av att expandera den odlade bygden visas av bestämmelserna om det högsta antal vuxna som fick vistas på nybygget. Tanken var att vuxna söner inte skulle expandera faderns nybygge utan ta upp ett eget. Omsorgen om den odlade jorden och samernas näringsmöjligheter ligger bakom stadgandet i 8§ om att nybyggaren skall ägna sig åt jordbruk och inte jakt och fiske. Jakten skall inskränkas till ett område inom fem km avstånd från bostaden och fisket vara till husbehov.
Betraktar man befolkningsutvecklingen i Sverige som helhet sedan år 1800 kan man notera att Norrland ökat sin andel kontinuerligt fram till omkring 1930 beroende på hög fruktsamhet. Särskilt kraftig var tillväxten 1880-1930 som en följd av industrialiseringen. Före det drevs folkökningen i övre Norrland av Lappmarkens fortsatta kolonisering. Styrkan i denna utveckling framgår av följande figur:
Källa: Nils Arell, Kolonisationen i Lappmarken s 27.Om nybyggen enligt 1749 års lappmarksreglemente
Förnyade ansträngningar från statsmakten att främja kolonisationen ledde fram till 1749 års lappmarksreglemente. Jag skall här ge en kortfattad beskrivning av reglementets huvudinnehåll; i Bilagor finns större delen av texten i originalform. Förändringarna jämfört med tidigare reglering var dels en formalisering av insyningsprocessen, dels utökade såväl rättigheter som skyldigheter för nybyggarna.Folkmängdsutvecklingen
Under senare delen av 1700-talet tog etableringen av nybyggen fart med likartad utveckling i hela Lappmarken. Sålunda har Nils Arell (1979) visat att antalet bebyggelseenheter år 1750 var 80 men hade ökat till c:a 310 år 1801. Ursprungligen utgjordes varje bebyggelseenhet av ett nybygge men med tiden kunde det upptas nya nybyggen inom samma enhet och ett befintligt nybygge delas i två varför antalet nybyggen ökade snabbare än antalet bebyggelseenheter.
Av figuren kan man uppskatta antalet nybyggen till c:a 780 år 1801 vilket befolkningsmässigt motsvarar c:a 5 000 personer. Åsele lappmark består av Åsele, Dorotea och Vilhelmina; Ume lappmark av Lycksele, Stensele och Sorsele medan Arjeplog och Arvidsjaur utgör Pite lappmark. Sedan Lycksele åter blev egen församling 1673 kallades Ume lappmark vanligtvis för Lycksele lappmark. Det geografiska läget har haft en tydlig inverkan på kolonisationsförloppet på så sätt att de södra lappmarkerna expanderat snabbare än de norra. (Tornes minskning är bara skenbar eftersom territoriet minskade kraftigt när Finland skildes från Sverige 1809).
