Enligt figuren var födelseöverskottet knappt tio fram till början av 1820-talet för att sedan stiga i jämn takt under 100 år till c:a 80 i mitten på 1920-talet. Genom att jämföra folkökningen med födelseöverskottet får man fram flyttningens inverkan. Om födelseöverskottet är mindre än folkökningen innebär det att flyttningsnettot, dvs. skillnaden mellan in- och utflyttning, är positivt. Av figuren framgår att inflyttningen var större än utflyttningen under tre perioder fram till 1850-talet. Den största skillnaden mellan folkökning och födelseöverskott finner vi under en stor del av 1820-talet. För hela 20-talet ökade folkmängden med 242 personer eller 45 procent vilket är den största förändring för ett decennium som någonsin uppmätts. Av denna stod inflyttningsöverskottet för 126 personer.
Nomaderna minskade kraftigt under slutet av 1700-talet något som vändes till en ökning i början av 1800-talet. En del av dessa stora svängningar kan ha att göra med flyttningar till och från Norge där många av Ranbyns medlemmar sedan lång tid tillbaka haft sina sommarmarker. Tyvärr är kyrkböckerna opålitliga i dessa frågor. Man kan dock konstatera att av den totala folkökningen på 242 personer under 1820-talet svarade nomaderna bara för knappt 30. I vilken utsträckning en ökad kolonisation ligger bakom den stora inflytningen borde man kunna få en uppfattning om genom att studera vilka som beviljats tillstånd att ta upp nybyggen under dessa perioder. 1819-1828 beviljades 15 nybyggen varav fem till personer från andra socknar medan det av de 51 som beviljades 1829-1853 var nio till utsocknes. Slutsatsen blir att nybyggare stod för merparten av det stora inflyttningsöverskottet under 1820-talet. Inflyttningens inverkan på folkökningen var mer begränsad under de övriga perioderna dels i absoluta tal men i ännu större utsträckning när man tar hänsyn till att folkmängden då var avsevärt större än under 20-talet.
För att få ett mått på den geografiska rörligheten, där hänsyn tas till folkmängden, används flyttningsintensitet som är summan av in- och utflyttning under ett år satt i relation till medelfolkmängden. För perioden 1845-1859 finns tyvärr bara uppgifter om nettoflyttning vilket omöjliggör beräkningar av flytningsintensiteten. Åren 1830-1844 uppgick intensiteten till 26 promille i genomsnitt vilket inte är något som sticker ut vid jämförelser med andra inlandssocknar. I Vindeln var den c:a 25 på 1860-talet vilket ökade till c:a 65 på 1930-talet (Bunte m fl, 1982). För Jokkmokks socken anges intensiteten till 20 promille 1832-1850, 30 promille 1871-1890 och drygt 50 promille 1891-1910 (Bäcklund, 1988). För Sorseles del visas flyttingsintensiteten för tiden efter 1860 i figuren nedan.
Födelseöverskottet ökade stadigt från 1850-talet enligt figur 9 och översteg folkökningen fram till 1920-talet varför flyttningsnettot var negativt under denna tid. Det höga befolkningstrycket förklaras främst av den höga nativiteten vilken kan uttryckas som antalet födda som andel av folkmängden (födelsetalet). Dödligheten anges som antalet döda som andel av folkmängden (dödstalet). Skillnaden mellan dessa båda begrepp är lika med födelseöverskottet. Trots att inflyttningen från andra socknar avtog i styrka fortsatte antalet nybyggen att öka, nu som en följd av inre kolonisation varefter nybyggarfamiljerna växte och den nya generationen måste söka sig nya försörjningsmöjligheter. Storleken på befolkningstrycket får man en uppfattning om genom att studera följande figur.
Det övergripande mönstret för födelsetal och dödstal påminner om det för hela landet men med en del undantag som är typiska för ett utkantsområde som norra Sverige. Födelsetalet är högre än för landet som helhet och nedgången från de höga nivåerna kommer först på 1910-talet, en eftersläpning på drygt trettio år. Nedgången fortsätter i stadig takt fram till 1970-talet utan den babyboom som präglade Sverige 1943-49. De relativt låga nivåerna från 70-talet har främst sin grund i den stora utflyttningen sedan slutet av 50-talet.
Dödstalet under de fyra första decennierna på 1800-talet ligger på c:a 20 promille vilket är något lägre än för södra Sverige, förvånande kanske med tanke på skillnaden i utvecklingsnivå. Förklaringen är åldersfördelningen; med en kraftigt expanderande befolkning blir andelen gamla, som ju har hög dödlighet, låg vilket sänker dödstalet. Det motsatta förhållandet förklarar uppgången sedan 1950-talet. Före den utvecklingen sjönk dödstalet stadigt från omkring 1840 som en följd av bättre försörjningsmöjligeter och delvis som en effekt av detta även bättre hälsosituation. Detta var dock ett bräckligt tillstånd vilket de kraftiga hacken i kurvan visar. Missväxt förekom i början av 1820- och 1830-talen, 1867-68 samt 1892. Kolera härjade i början av 1830-talet och Spanska sjukan 1918-19.
Flyttningarnas inverkan på utvecklingen blir ännu tydligare än vad som visats ovan om man betraktar in- och utflyttningarna var för sig i stället för flyttningsnettot vilket sker i nedanstående figur.
