13. Om statistiken

Medeltidens präster förde sannolikt anteckningar över genomförda vigslar, dop och begravningar. Om någon form av personregistrering förekom vet man inte, i alla fall saknas belägg för att så var fallet. De första sådana förteckningarna var ofullständiga och upprättades för att fylla statens behov av att kunna skriva ut soldater eller ta upp skatt. Prästernas medverkan i denna verksamhet var central om man ville vara säker på att listorna var fullständiga. Under 1600-talet upprättade prästerna mantalslängder över alla män i sin socken som var mellan 15 och 60 år. Denna verksamhet kritiserades kraftigt av prästerståndet vilket ledde till att prästerna från 1723 inte behövde närvara vid mantalsskrivningarna. Så skedde dock i många fall ändå men med den skillnaden att de inte var ansvariga för att förteckningarna var fullständiga.

Ända sedan reformationen har kyrkan undervisat församlingens medlemmar i kristendomskunskap med hjälp av Luthers katekes. Sådan kunskap var ett villkor för att få ta emot nattvarden. Någon systematisk registrering av kunskaperna skedde inte utan det var upp till varje enskild präst att ansvara för detta. Så småningom kom föreskrifter i enstaka stift om särskilda förhörslängder där de enskilda församlingsmedlemmarnas kunskaper skulle dokumenteras. Först var Johannes Rudbeckius i Västerås stift år 1622. Under de följande decennierna förekom kyrkobokföring i varierande grad i de olika stiften beroende på enskilda biskopars och prostars engagemang.

Inte förrän med 1686 års kyrkolag fastställdes regler för en personbokföring som skulle gälla för hela riket. Syftet var att underlätta prästernas ämbetsutövning utan någon koppling till den världsliga maktens behov. Dessa längder upptog inte hela befolkningen utan bara de som deltagit i undervisning eller undervisades i kyrkan. En bit in på 1700-talet började förhörslängderna kallas husförhörslängder när förhören flyttades från kyrkan till någon bondes hus. Noteringar gjordes om bland annat läskunnighet och kristendomskunskap förutom anteckningar om födda, döda, giftermål och dop.

När den svenska stormaktstiden var över i början av 1700-talet var landets ekonomi i mycket dåligt skick. En stor del av den vuxna manliga befolkningen hade avlidit och bristen på arbetskraft var ett problem. För att kunna identifiera problemets storlek krävdes en samlad kunskap om befolkningens storlek och sammansättning vilket helt saknades. Den rådande ekonomiska doktrinen betonade betydelsen av ett lands folkmängd för dess ekonomiska styrka. Därför var det ganska logiskt att man började efterfråga tillförlitliga befolkningsuppgifter. Landshövdingarna ålades således 1735 att i sina berättelser om tillståndet i länet även ta med uppgifter om befolkningens ökning eller minskning. Sedan Kungliga vetenskapsakademin inrättats 1739 skedde flera undersökningar om befolkningens storlek och sammansättning baserade på kyrkböckernas innehåll. Erfarenheter från det befolkningsstatistiska arbete som förekom i England och Holland ledde fram till flera förslag om en mer utvecklad nationell statistik. Förutsättningarna för en sådan var mycket goda i Sverige genom den omfattande kyrkobokföringen.

År 1749 inrättades Tabellverket som inte var någon myndighet utan betecknar de befolkningsstatistiska tabeller som insamlades från alla församlingar och sedan sammanställdes på olika nivåer upp till riksnivå. Varje år skulle förtryckta formulär fyllas i som upptog tre tabeller. Den första var över födda, döda och nygifta; den andra redovisade döda efter ålder, kön och dödsorsak; den tredje tabellen angav befolkningen vid årets slut efter ålder, kön, civilstånd och ståndstillhörighet. Efter 1775 behövdes befolkningstabellen bara sändas in vart femte år. För att göra detta arbete möjligt utvecklades husförhörslängderna till att ta upp alla invånare i församlingen och inte bara dem som förhördes. Efter några år fick arbetet med Tabellverket fastare form genom inrättandet av Tabellkommissionen som var en föregångare till Statistiska centralbyrån, SCB.

Resultateten av arbetet med Tabellverket blev inte vad tillskyndarna hade hoppats. Dels fanns det brister i de använda formulären och tillhörande instruktioner. Dessutom rådde en stor administrativ tröghet genom att både världsliga och kyrkliga myndigheter med olika territoriella indelningar skulle samordna sitt arbete. Intresset för resultaten av Tabellkommissionens arbete avtog också under senare delen av 1700-talet. Under 1790-talet skedde dock en uppryckning av verksamheten som tillfördes ökade resurser och sammanställningsarbetet centraliserades dessutom. Nya tabellformulär infördes från 1803 som var både mer omfattande än de gamla men också mer lättarbetade, för såväl de uppgiftslämnande prästerna som de som skulle sammanställa uppgifterna på högre nivåer.

Demografiska databasen vid Umeå universitet har digitaliserat och publicerat Tabellverksformulären. För Sorseles del finns två som behandlar dödlighet mm för år 1777 och 1799. Från år 1804 och framåt finns både dessa formulär samt folkmängdsformulären fram till och med 1859 med undantag av fem år fram till 1825.

År 1858 ersattes Tabellkommissionen med Statistiska centralbyrån vilket medförde en förbättring av den insamlade statistiken. Nya formulär för husförhörslängder och övriga kyrkböcker fastställdes. Grunden för all befolkningsstatistik var fortfarande det arbete med folkbokföringen som varit en skyldighet för församlingarna sedan tidigare; denna verksamhet fortsatte fram till 1991 när ansvaret togs över av Riksskatteverket. Under 1890-talet ersattes husförhörslängderna med församlingsböcker eftersom husförhör inte längre var så vanliga.

Sorseles bybefolkning

Uppgifter om bebyggelseenheternas (byarnas) folkmängd finns i husförhörslängderna där alla medlemmar i en familj, plus vanligtvis tjänstefolk, tas upp samlade byavis. Den äldsta är från 1778 och den yngsta som använts tar upp åren 1847 till 1853. Äldre uppgifter, vilket rör Sorseleholmen och Stensund 1700 och 1750, har hämtats från Ossian Egerbladhs bok Sorsele 1671-1821. Från och med 1860 har SCB genomfört folkräkningar vart tionde år och dessutom vart femte år sedan 1935 med undantag för 1955. Underlag för dessa kom från de församlingsutdrag som pastorsämbetena lämnade på ett formulär med rubriken "Utdrag ur husförhörslängden". Mellan 1900 och 1940 kom utdragen från församlingsboken. Allt detta material finns tillgängligt på nätet via tjänsten SVAR genom att Riksarkivet digitaliserat Sorseles kyrkoarkiv och SCB:s församlingsutdrag. 1940 års utdrag finns dock bara i original och har studerats på plats hos Riksarkivet.

Från och med 1950 års folkräkning upphörde pastorsämbetenas arbete med församlingsboksutdrag och SCB hämtade i stället sina uppgifter från mantalslängden som skattemyndigheten framställt. Byarnas folkmängd 1950 och 1960 har därför hämtats från mantalslängder förvarade hos Riksarkivet. 1970 och 1980 års mantalslängder har digitaliserats av Sveriges Släktforskarförbund och publicerats på två CD-skivor. Förbundet har också i samarbete med Riksarkivet publicerat en DVD-skiva med 1990 års längd. Dessa tre skivor har utnyttjats. 1991 övertogs ansvaret för folkbokföringen av Riksskatteverket vilket gjorde att behovet av separata mantalslängder bortföll. Av detta skäl saknas numera personlängder vilket medför problem för alla släktforskare. Det hade till exempel naturligtvis varit intressant att här kunna visa bybefolkningen både 2000 och 2010.

Totalbefolkning och befolkningsförändringar

För att fastställa socknens totala folkmängd ett visst år går det inte att bara summera samtliga bebyggelseenheter eftersom man då inte får med de inte bofasta nomaderna och inte heller andra utan fast bostad. De tidigaste husförhörslängderna över de nomadiserande samerna är inte tillförlitliga när det gäller att fastställa vilka som hade sin hemvist i socknen. Orsaken till detta är att en del som tillhörde Ranbyn huvudsakligen vistades i Norge men ändå togs upp i husförhörslängden för Lycksele eller Sorsele. Ibland särredovisas en del under rubriken Norska Ran men detta är inte konsekvent genomfört. Från och med 1805 får man räkna med att detta problem är löst i och med de befolkningsstatistiska tabeller som prästerna sammanställde för Tabellkommissionens räkning och som omfattade socknens totala befolkning. För 1700-talets första halva har i stället mantalslängder och jordebok för den samiska befolkningen använts. (För nybyggarna upprättas den första mantalslängden år 1867 eftersom de enligt lappmarksprivilegierna var befriade från andra skatter än den jordskatt som utgick efter frihetsårens utgång). Folkmängden 1775 har bestämts med hjälp av husförhörslängden 1778-1790 för nybyggarna medan nomaderna finns redovisade i husförhörslängden för Lycksele 1767-1789.

Uppgifter om de befolkningsförändringar som redovisas i kapitlen 5 och 12 kan delvis fås från Tabellverket. För att få en heltäckande redovisning har i stället utnyttjats de grunduppgifter som prästerna skickade in, de så kallade befolkningsstatistiska tabellerna, kompletterade med kyrkböckernas noteringar av födda och döda. Perioden 1805-1830 redovisade prästerna totalbefolkningen bara vart femte år. För att kunna beräkna födelsetal och dödstal för enskilda år under denna period har folkmängden därför bestämts utifrån ökningstakten under varje femårsperiod.

En summering av födelseöverskottet och flyttningsnettot enskilda år, som visas i bilaga 2, stämmer i allmänhet inte med den förändring som visas av folkmängdstalen mellan två år. Detta beror på att alla grunddata inte är fullständigt eller korrekt registrerade. Större avvikelser finns under början av både 1920-talet och 30-talet. Dessa korrigeras dock under kommande år. För åren 1953-54 förekommer ett större fel som inte rättats till. Över längre tidsperioder,förutom 1950-talet, blir dock missvisningen ganska liten. Från 1970 till 2015 minskade den registrerade folkmängden med 1 797 personer medan det angivna födelseöveskottet och flyttningsnettot tillsammans uppgick till -1 803.

Kommentarer till tabellerna Bilaga 3 Grundläggningsår, Bilaga 4 Bybefolkning och Bilaga 5 Byar och fastighetsbeteckningar

Vid sammanställningen dessa tabeller har syftet varit att få en bild av utvecklingen i hela socknen, inte att skriva varje bys exakta historia. Enskilda byars folkmängd kan vara fel om en familj felaktigt har placerats där av prästen i stället för i grannbyn utan att det upptäckts, vilket kan vara lätt hänt eftersom fastigheternas traktnamn kan täcka flera olika byar. Så har t ex Rågoliden, Lillselbrännan och Sappetavan alla traktnamnet Sandsele.

Om man vill veta vilka bebyggelseenheter som samlats under de olika bynamnen är det i allmänhet inget problem eftersom bynamnet också i normalfallet ingår i fastighetsbeteckningens traktnamn när det gäller enheter grundade före 1865. I Bilaga 5 Byar och fastighetsbeteckningar listas byarna och de fastighetsbeteckningar som var aktuella vid folkräkningen 1980. Med ledning av detta bör det inte vara någon svårighet att med hjälp av fastighetskartan förstå vilket geografiskt område som en viss by omfattar. Avgränsningen kan ske på lite olika sätt. Så är till exempel Övre och Nedre Saxnäs två enheter medan Sandsjö och Östra Sandsjö är en enhet trots att avståndet dem emellan är ungefär lika stort. Detta är inkonsekvent men behöver inte vara ologiskt för det. Övre Saxnäs växte snabbt i eget namn och hade byn Rackmyrheden mellan sig och Nedre Saxnäs, faktorer som inte fanns för Östra Sandsjö.

Som tidpunkt för grundandet fram till 1867 har använts länsstyrelsens beslut om att bevilja nybygge. Dessa finns sammanställda i ”Specialjordebok för Lycksele lappmark 1817-1825-1850”. Som komplettering har ”Handlingar angående krononybyggen” och ”Utslags- och resolutionskoncept” från landskontorets arkiv utnyttjats. För tiden efter 1867 har tidpunkten satts till fem år före det första folkbokföringstillfället om det inte funnits någon uppgift om exakt årtal i något dokument.

Att det finns två olika tabeller med befolkningsuppgifter för byarna beror på att syftet med tabellerna är olika. I Grundläggningsår anges grundandet för varje by eller enskilt hemman, sammanlagt 206 stycken. Här är folkmängden en bisak. Bybefolkning ska ge underlag för att visa hur mycket folk som bor i de olika byarna med en geografisk utsträckning som upplevs som naturlig idag vilket blivit 178 stycken. Jämför till exempel Gargnäs år 1900 i de två tabellerna. Förfarandet har gjort att vissa byar har slagits ihop (se noter till tabellen Bybefolkning) något som säkert kan diskuteras i vissa fall som inte är lika klara som Gargnäs. En bidragande faktor är också att redovisningen av de olika familjerna sker i större geografiska enheter en bit in på 1900-talet än tidigare; det blir då svårt att till exempel avgöra om en familj i själva verket bor i Vestanås eller Lillträskudden i stället för i den större enheten Gargnäs.

Om man summerar alla byars folkmängd och jämför detta med folkräkningarnas redovisningar av kommunens totala folkmängd så noterar man en skillnad. Detta beror på att nomaderna inte ingår i Bybefolkning och inte heller de som redovisats vara ”utan fast bosättning”. Dessutom har socknens territorium förändrats några gånger sedan mitten av 1800-talet medan allt här redovisas enligt kommunens nuvarande utsträckning vilket betyder att byar både tagits bort och lagts till. Från och med 1970 är dock skillnaden mellan uppgifterna relativt små; 1990 är summa bybefolkning 3 531 medan kommunens officiella folkmängd var 3 547.

Källor: Historik om kyrkböcker. Information från Demografiska databasen, Umeå.
Arvid Wannerdt, Den svenska folkbokföringens historia under tre sekler.