11. Regionalpolitik

Folkmängdsutvecklingen i Lappmarken och delvis i hela landet har behandlats i flera kapitel. Här kommer framförallt den ojämna utvecklingen i Sverige att beröras och vilka politiska åtgärder som denna har lett till.

Regionalpolitik i betydelsen statliga ingrepp för att stödja utvecklingen i vissa delar av landet har förekommit länge. Med en så vid definition kan man betrakta den kolonisationspolitik som riktats mot Lappmarken som regionalpolitik. Men de flesta förknippar nog begreppet med åtgärder riktade mot områden med problem gällande befolkning och näringsliv. Norrlandskommittén i början på 1900-talet lade fram förslag på åtgärder som skulle stärka jordbrukets utveckling i Norrland och Dalarna, vilket berörts i kapitel 8 avsnittet Avvittringen. Bidragen till utdikning och stöd till småbruk på 30-talet skulle också kunna räknas hit.

Att folkmängdens utveckling varit olika i skilda delar av landet framgår tydligt av följande figur.


Figur 20. Folkmängdsutvecklingen i länsgrupper 1870-2010.
Information: I diagrammet för 1970-2010 saknas vissa länsbokstäver beroende på att län slagits samman. Malmöhus län (M) och Kristianstads län (L) blev Skåne län med bokstaven "M". Göteborgs- och Bohus län (O), Älvsborgs län (P) och Skaraborgs län (R) blev Västra Götalands län med bokstaven "O".
Källor: 1870-1970 från Samhällsplanering i Sverige. Ett bakgrundsmaterial från arbetsmarknads-, bostads- och kommunikationsdepartementen s 23; 1970-2010 från SCB Statistikdatabasen; Kartan från SNA Befolkningen s 38.

Det första diagrammet visar effekterna i Sverige av den omvandling av näringslivet som ägt rum sedan industrialiseringens början. (Följderna för Sorseles del har behandlats i kapitlet om näringslivet.) Den klart dominerande förändringen är Stockholmsregionens ökande andel av befolkningen. Utvecklingen i norra Sverige under de första femtio åren var en effekt av dels stora födelseöverskott, dels skogs-, gruv- och kraftverksindustrins framväxt. Den nedgång som sker från 30-talet i Jämtlands och Västernorrlands län och börjar på 60-talet i de nordligaste länen är av samma slag som den som skett i skogslänen i mellersta och sydöstra Sverige.

Den ekonomiska tillväxten var mycket kraftig i Sverige under slutet av 40-talet och under 50-talet men ojämnt fördelad, vilket bland annat ledde till överhettning i vissa områden medan andra stagnerade. Ett sätt att lindra dessa problem var att stimulera den geografiska rörligheten bland arbetskraften. Detta var dock inte tillräckligt varför det 1964 fattades ett beslut om en satsning på lokaliseringspolitik. Målen för den nya politiken, som kan sägas vara starten för det vi idag menar med regionalpolitik, var två. Det första var att främja en lokalisering av näringslivet som tillvaratog alla resurser på effektivast möjliga sätt. Det andra målet var att åstadkomma en mer rättvis fördelning av tillväxten, genom en kraftfull statlig styrning som omfördelade resurser mellan olika delar av landet, främst till fördel för norra Sverige. En konkret åtgärd var att utlokalisera central statlig verksamhet från Stockholm till landsorten. Av de 11 000 tjänster som berördes hamnade 1 300 norr om Gävle, i Sundsvall och Umeå.

Ansvaret för den praktiska politiken låg hos länsstyrelserna som skulle förse regeringen med det underlag som behövdes för politiska beslut. Enligt Länsplanering 1967 angavs en planeringsnivå för Lycksele A-region (Lycksele, Sorsele, Storuman, Vilhelmina och Åsele inklusive Dorotea) som skulle säkra en bra utveckling. I Länsprogram 1970 preciserades detta till att folkmängden skulle få minska från 46 000 till 42 000 fram till 1980. Av tätorterna skulle i första hand Lycksele prioriteras, därefter Vilhelmina och Storuman. Behovet av selektiva sysselsättningsskapande åtgärder som nylokalisering av industrier betonas. I Länsplanering 1974 anas en viss frustration från länsstyrelsens sida när man kommenterar förslag från en utredning om tillståndsgivning för investeringar. Länsstyrelsen konstaterar att nuvarande regionalpolitiska medel inte är tillräckliga för att nå de uppsatta målen och kräver därför ökade insatser för att stimulera nyetableringar.

Fick den förda politiken någon effekt? Enligt figur 20 kan man skönja en förändring för de två nordligaste länen i det att folkminskningen under 60-talet avbryts under 70-talet men sedan återgår till den tidigare utvecklingen. Ett annat sätt att studera det hela är att se på flyttströmmarna vilket figur 21 gör.

Figur 21. Inrikes nettoflyttningar mellan länen 1960-1990.
Källa: Sveriges nationalatlas. Befolkningen s 83.

Här framstår det som kom att kallas ”den gröna vågen” tydligt. Att gottskriva den förda regionalpolitiken detta är dock mycket tveksamt av åtminstone tre skäl. Den ekonomiska situationen försämrades kraftigt under 70-talet på grund av den första oljekrisen och dess följdverkningar. Efterfrågan på arbetskraft från glesbygdslänen minskade följaktligen avsevärt. För det andra expanderade den offentliga sektorn kraftigt med ökad sysselsättning inom servicenäringarna i alla kommuner som följd. Dessutom skedde det en viss kulturförändring i samhället när det gäller synen på boendemiljöer. Detta var också något som skedde i andra länder enligt Sveriges nationalatlas (Befolkningen s 83).

Ändrade ekonomiska förhållanden kan anas bakom formuleringar i Förslag till länsprogram 1980. Där skriver man bland annat om kraven på återhållsamhet inom den offentliga sektorn och ett ökat företagsekonomiskt tänkande bland statliga sektorsmyndigheter. Länsstyrelsen föreslår ändå att planeringen inriktas på att varje kommun ska ha minst oförändrad folkmängd fram till 1990 och inte drabbas av någon nettoutflyttning. Man skriver också att statsmakternas syn på befolkningsramarna måste skärpas om inte regionalpolitiken ska råka i vanrykte. Detta gäller särskilt fjällkommunerna där kraftfulla åtgärder krävs.

Vad blev då resultatet av regionalpolitiken i Sorsele och angränsande kommuner? Diagrammet nedan ger svaret.

Källa: SCB, Statistikdatabasen.

Under 1980-talet växte succesivt insikten fram att politikens möjligheter att påverka industriutvecklingen var begränsade. Några ytterligare utredningar av typen länsprogram genomfördes därför inte.

De försämrade statsfinanserna under 90-talet och den snabba internationaliseringen av ekonomin har inneburit ”att en kompenserande eller omfördelande politik av det slag som bedrevs i Sverige under 1970- och 1980-talen inte längre är möjlig” (Regionalpolitiska utredningen, SOU 2000:39 s 8). Globaliseringen har gjort att många konkurrensfaktorer som tidigare bestämdes på nationell nivå utjämnats mellan länder. De faktorer som kommit att betyda mer är sådana som innovationsförmåga och entreprenörskap; dessa beror till stor del på lokala och regionala förhållanden. Regionalpolitiska utredningen landar i att föreslå två mål för regionalpolitiken: ” dels åtgärder som syftar till att skapa förutsättningar för tillväxt i alla regioner, och dels åtgärder för att åstadkomma en rimlig fördelning av välståndet mellan olika regioner.” (s 13)

Hur befolkningsutvecklingen varit de senaste decennierna på kommunal nivå framgår av följande figur.

 

Figur 23. Kommunernas folkmängd under 90-talet och 00-talet, förändringar i procent.
Källa: SCB, Statistikdatabasen.

En jämförelse med figur 20 visar att siffror på länsnivå är alltför grova för att fullödigt beskriva utvecklingen både i skogslänen och i storstadsområdena.

Som sammanfattning av detta kapitel kan man säga att politiken gått från regionalpolitik till regional politik. Med det första menas en politik som uppifrån aktivt påverkar de olika regionerna medan det senare avser en politik där regionerna lämnas att själva ordna sin framtid. På sin webbplats uttrycker regeringen det på följande sätt:

”En modern och aktiv regional tillväxtpolitik för hela landet inriktas på att regionerna ska ges möjligheter att växa och utvecklas efter sina särskilda förutsättningar, såväl i städer som på landsbygden. Ju fler regioner som är starka och expansiva, desto bättre för Sverige.”

Källor: Frida Andersson m fl (red.), Regionalpolitikens geografi.
Martin Eriksson, Synen på befolkning och försörjning i Norrland 1940-1970.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsprogram1970, Länsplanering 1974 och Länsprogram 1980.
Sveriges nationalatlas. Befolkningen.
SOU 2000:39. Utgångspunkter för 2000-talets regionalpolitik.