4. Samerna

Ursprungligen var samerna jägare, fiskare och samlare där vildrenen var ett viktigt bytesdjur. På 1400- och 1500-talen kompletterades näringsfånget med nomadiserande renskötsel. Tamrenar användes som drag- och packdjur samt mjölkades förutom att de agerade lockbete för vildrenar. Samerna betalade skatt för att de nyttjade ett visst landområde vilket kallades lappskatteland. De flesta samer vistades året runt på sina skatteland där de flyttade mellan olika visten och där fisket var en mycket viktig del. Dessa samer kallades granlappar. Antalet tamrenar per hushåll rörde sig om några tiotal och dessa mjölkades under senare delen av sommaren. Den inhägnad dit renarna fördes för att mjölkas kallas renvall. Eftersom dessa användes under lång tid kom de att bli naturligt gödslade ängsmarker. När nybyggare började etablera sig blev därför många av de gamla renvallarna tagna i anspråk som åkermark; ett sådant exempel är Tallåsen på Sorseleholmen där prästen slog sig ned. I Lappmarkens västra delar hade man större hjordar och flyttade på vintern till norska kusten eller ner till skogslandet i öster där man betalade skattelappen för att få använda betet där. Dessa samer kallades fjällappar. Granlapparna gav namn åt den största av byarna inom Umeå lappmark, Gran. (Inom skattelanden kring Ammarnäs gällde dock fjällrenskötsel). Vilka de övriga lappbyarna var och deras utsträckning jämfört med dagens kommuner framgår av nedanstående karta. Överensstämmelsen mellan Granbyns gränser och Sorsele nuvarande kommun är slående.

Under 1700-talet ändrade renskötseln successivt form från halvnomadiserande till helnomadiserande, vilket påverkade utsträckningen av skattelanden. Konkurrensen med nybyggarna medförde också att framförallt granlapparna trängdes undan efterhand. I den sydöstra delen av socknen, som idag är en del av Malå skogssameby, levde verksamheten kvar om än i förändrad form. När nybyggarna blev fler under senare delen av 1700-talet och man ville öka höskördarna genom uppdämningar av vattendrag försämrades fisket i många sjöar. Eftersom fiske var en viktig del i granlapparnas näringsförsörjning påverkades naturligtvis möjligheterna att försörja sig på traditionellt vis. Antalet nomader minskade också kraftigt i Sorsele mellan 1775 och 1800 men återhämtade sig delvis fram till 1850 varefter en stadig nedgång tog vid som figuren nedan visar.

Ett sätt att anpassa sig till ändrade förhållanden var att bli nybyggare. Av de äldsta nybyggena togs Saxnäs, Grannäs och Övre Sandsele upp av samer liksom senare fram till 1850 Hällnäs, Skansnäs, Bergnäs, Jillesnåle, Abmoberg, Fårberg, Nabbnäs, Tjulträsk och Granåker.

Man skulle kunna tänka sig att nedgången efter 1850 i antalet nomader främst berodde på fler samiska nybyggen. Som följande tabell visar kan detta bara förklara en del av minskningen.