8. Avvittring och laga skifte

Avvittringen i Lappmarken var en administrativ åtgärd som skilde ut byarnas mark från det som var statens mark; denna senare del kom att betecknas som kronopark eller kronoöverloppsmark. Gränsbestämning mellan byarna ingick också i processen. Laga skifte innebar dels att varje delägare i byn fick sin andel av byns territorium fastställd och dess gränser utmätta dels att dessa delar skulle samlas i så få skiften som möjligt. Nedanför odlingsgränsen var det fråga om två skilda processer medan laga skifte ovanför odlingsgränsen genomfördes samtidigt med avvittringen, vilket avsevärt sänkte kostnaderna för bönderna. För att få full förståelse för den kommande redogörelsen bör du ha avsnittet om upptagande av nybyggen aktuellt (Kapitel 3).

I det följande redovisas avvittringens innebörd och konsekvenser för bebyggelsens utveckling. Om statens motiv för processen var oantastliga diskuteras inte. Inte heller behandlas följderna av avvittringen för enskilda medborgare. Den som är intresserad av dessa frågor hittar en del matnyttigt i riksdagens revisorers rapport ”Avvittringens genomförande och konsekvenser” samt i Lennart Stenmans komplettering 2014 av sin doktorsavhandling ”Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker”.

Avvittringen

Sågverksindustrins starkt ökade betydelse från 1800-talets mitt medförde att skogstilgångarna fick en helt ny ekonomisk betydelse. Eftersom ägandet i icke avvittrade områden var oklart, försvårades en enligt statens uppfattning lämplig användning av denna resurs. En förutsättning för direkta statliga ingripanden var att en avvittring genomfördes även i Lappmarken. På grund härav blev den förda kolonisationspolitiken restriktiv och ledde till ett temporärt förbud mot nybyggen under ett år från 1865. De etableringar som beviljades efter detta var begränsade till en storlek som inte skulle berättiga till skogstilldelning vid den kommande avvittringen utan blev kronotorp. Under arbetet med en avvittringsstadga för Lappmarken beslöts 1867 om inrättandet av en preliminär odlingsgräns ovanför vilken nybyggen inte fick anläggas, utan regeringens tillstånd, för att skydda rennäringen. Riksdagen antog 1873 en avvittringsstadga för lappmarkerna där det slogs fast att en odlingsgräns skulle bestämmas definitivt i anslutning till genomförd avvittring. Detta skedde succesivt från 1884 och var helt genomfört 1890.

I Sorsele påbörjades avvittringen 1882 och var i huvuddelen genomförd nedan odlingsgränsen 1887. Sågverksbolagens köp av hemmansdelar och avverkningsrätter i norra Sverige ökade kraftigt under 1880-talet och blev häftigt omdebatterad i samhället. År 1900 ägde sågverksbolagen 12 procent av mantalen i Sorsele kommun; dessutom hade bolagen förvärvat utsyningsrätter till 70 procent av kommunens mantal (Arell 1979). I riksdagen väcktes förslag om att begränsa bolagens framfart och fatta beslut om åtgärder för att stärka jordbrukets utveckling i Norrland och Dalarna. 1901 tillsattes den så kallade Norrlandskommittén som 1904 lade fram sina förslag; där ingick bland annat förbud mot bolagsköp av bondeskog vilket blev lag 1906. Som en följd av dessa diskussioner avstannade arbetet med avvittringen för att formellt avbrytas mellan 1902 och 1906. Efter återupptagande gällde delvis ändrade bestämmelser för skogstilldelningen. Arbetet var klart 1913 men fastställdes först 1916 i samband med beslut om tilläggsavvittring. Detta innebar bland annat indragning av ströängar mot ersättning för att möjliggöra uppodling av mark i anslutning till den egna fastigheten. I Västerbotten ovan odlingsgränsen indrogs 82 procent av ströängarna. 1921 kom en särskild lag om indragning av ströängar vilket berörde området nedan odlingsgränsen och ledde till att 87 procent drogs in.

Enligt lappmarksreglementet skulle ett nybygge efter frihetsårens utgång uppmätas och skattläggas om nybyggaren fullgjort sina skyldigheter till odling och byggande. Det skedde inte utan skattläggningen blev bara provitionell (preliminär). Som en följd av detta hävdade staten att äldre avvittringsstadgor, som gav ägare av skattehemman fri dispositionsrätt till sin skog, inte gällde i Lappmarken. Nu gällde i stället regler som begränsade rätten att använda skog för avsalu till det som en statlig skogstjänsteman bestämt genom stämpling, där hänsyn skulle tas till skogens framtida tillväxtmöjligheter.

Vid avvittringen bestämdes tilldelningen av skog för husbehov och avsalu av enheternas skattekraft (mantal). Denna fastställdes genom att beräkna skördeavkastningen från åker, odlingsmark (odlingsbar men ännu inte uppodlad) och äng dit myrslåtter räknades. Processen avslutades med att för varje hemman eller hemmansdel bestämdes storleken på mantalet som i normalfallet var 1/8 mantal. Våra dagars fastighetstaxering är en motsvarighet till denna skattläggning. Skogen var avsedd som ett stöd för jordbruket vilket också visas av att tilldelningen blev högre om inägorna var av dålig kvalitet. Detta gällde dock inte avvittringen ovan odlingsgränsen. För skifteslagen inom Sorsele nedom odlingsgränsen var skogstilldelningen mellan 1200 och 1400 hektar per mantal, impediment undantagna. I efterhand har det visat sig att många områden som klassats som impediment i själva verket varit produktiv skogsmark. I de flesta av lappmarkssocknarna i Norrbottens län avsattes en fjärdedel av skogsanslaget till sockenallmänning för gemensamma behov. Bönderna i Västerbotten avvisade dock alla propåer om att bilda sådana efter intensivt lobbyarbete från sågverksbolagens sida. Ovan odlingsgränsen blev det däremot obligatoriskt med allmänningskog.

Ett stort problem vid avvittringen var följderna av hur nybyggena insynats. Eftersom nybyggarna var beroende av naturliga fodermarker och dessa inte var ymnigt förekommande nära boplatsen måste ängar och lämpliga myrar långt bort tas i anspråk. Om alla dessa områden skulle hamna i ett skifte i anslutning till boplatsen hade den tilldelade skogsarealen blivit mycket stor jämfört med vad som varit vanligt närmare kusten. Med samma principer som gällt där blev följden att många utnyttjade myrar hamnade utanför det territorium som tilldelades byn. Att helt strunta i dessa myrar vid skattläggningen var inte möjligt eftersom de var så betydelsefulla för gårdarnas fortlevande. Sålunda uppkom de så kallade ströängarna. Dessutom blev det en ägoblandning, något som visas i nedanstående figur.

Figur 11. Maximala avståndet till utnyttjade ängar inom södra delen av Arvidsjaurs socken.
Källa: Sten Rudberg, Ödemarkerna och den perifera bebyggelsen i inre Nordsverige s 163.

När de första nybyggena togs upp insynades de bästa myrarna även om avståndet till dem kunde överstiga 10-15 km. Senare tillkomna nybyggen tog delvis i anspråk myrar med sämre avkastning som låg närmare det äldre nybygget än det nya, därav ägoblandningen.

Det praktiska avvittringsarbetet utfördes av en avvittringslantmätare som biträddes av två gode män i det som inte hade med den konkreta karteringen att göra. Dessa var erfarna och kunniga jordbrukare från kommunen och valda på sex år av kommunalstämman. Avvittringsarbetet i länet samordnades av en styresman underställd landshövdingen. Styresmannen skulle bland annat fastställa vilka hemman och nybyggen som fanns inom socknen och deras jordnatur, vilka som var ägare och om någon skattläggning skett tidigare. Lantmätaren skulle som förut nämnts kartlägga all inägomark som hörde till de olika enheterna men dessutom skogsmark och impediment. En ägobeskrivning upprättades som tog upp varje ägofigur (på karta avgränsad markyta som fått ett visst nummer) med ägoslag och areal. Sedan skulle lantmätaren besiktiga ägorna tillsammans med de gode männen för att värdera avkastningen. En hävdeförteckning sammanställdes därefter som delägarna fick godkänna. Med detta arbete som grund fastställdes skogstilldelningen för skifteslaget (det område som omfattades av skiftet) och byarnas skiften stakades ut. För att begränsa antalet skiften fick delägarna acceptera en del ägobyten för att om möjligt eliminera ägoblandningen. Trots att ägarna fick avstå från vissa myrar hamnade åtskilliga utanför skiftena och blev ströängar. Avvittringsutslagen från länsstyrelsen kunde överklagas av både bönderna och den tjänsteman som hade att bevaka statens ekonomiska intressen.

Ett skifteslag har studerats lite närmare nämligen Gautsträsk som bestod av Örnäs, Forsnäs, Bräskafors, Karlsten och Sjöbonäs. Två kartutsnitt visas, Figur 12 över skifteslagets centrala del i skala 1:16 000 och Figur 13 över större delen av Forsnäs inägor i skala 1:4 000.

Figur 12. Utsnitt ur avvittringskarta över Bräskafors, Forsnäs och Karlstens närområde.
Källa: Avvittringskarta. Sorsele socken Bure nr 1-3. Lantmäteristyrelsens arkiv.

De med gula konturer markerade områdena är karterade i större skala på ett annat kartblad. Namn stavas ibland på olika sätt i olika delar av lantmäteriets akt t ex Öhrnäs eller Örnäs. Rena felskrivningar förekommer också som att det står ”Carlsgård” i stället för Carlsten eller Karlsten som det står på ett annat ställe på samma kartblad. Orsaken är nog att arbetet pågick i flera år och att olika personer har varit inblandade vid renritningen av konceptkartan (originalet). Att Forsnäs sydligaste del egentligen är en del av Bräskafors framgår också av den detaljerade beskrivningen.

Inom hela skifteslaget karterades 950 ägofigurer varav drygt 500 avsåg annat än inägor. Observera att myrar som slogs räknades som inägor även om inget arbete utförts för att förbättra avkastningen genom t ex utdikning. På Figur 12 visas med blå kontur områden som gränsar till vatten dvs både tjärnar (nr 448 och 487) och stränderna vid Storvindeln och Nedre Gautsträsk. Områden markerade med grön färg är ängar; man skiljer inte mellan hårdvallsäng och sank äng (slåttermyr). Med rödbrun färg anges myrar. Fullgod skog finns i områden som har grå kontur, som 460 och 464, medan övriga områden upptar andra impediment än myrar. Ägofiguren 456 (centralt i bilden) har en areal på knappt 1 hektar medan skogsområdena 464 och 460 är på 3 respektive 87 hektar.

Figur 13. Gårdsnära inägomark för Forsnäs by.
Källa: Avvittringskarta. Sorsele socken Bure nr 1-3. Lantmäteristyrelsens arkiv.

Inägomark visas i Figur 13 där åkermarken är ofärgad med gula konturer medan odlingsmark (ännu inte uppodlad) är svagt grönfärgad. Den totala åkerarealen i ägofigurerna 57-61, 64, 66, 69, 71-72, 74-77, 82, 84-86, 89 och 91-92 uppgick till knappt 5 hektar som delades av tre bönder.

Skattläggningsarbetet utmynnade i en taxering av hela skifteslaget till 2 11/64 mantal. Skogsanslaget föreslogs till 2 872 hektar men eftersom ägorna var så sammanblandade lades detta ut i ett enda skifte gemensamt för alla delägare i skifteslaget. Gränsdragningar mellan byarna fick alltså anstå tills laga skifte genomfördes.

Skogstilldelningen för varje hemmansdel bestämdes också eftersom varje del skattlagts. Den största hemmansdelen skattlades till 14/64 mantal vilket innebar en skogstilldelning på 290 hektar. Den minsta delen om 3/64 mantal fick 62 hektar fullvärdig skog, impediment oräknade. Detta motsvarar 1 322 hektar för helt mantal; i Gargnäs skifteslag blev tilldelningen 1 234 hektar för helt mantal vilket återspeglar att jordbruket här avkastade mer än i det föregående skifteslaget.

Laga skifte

Efter avvittringen fanns det alltså skog för avsalu som bönderna ägde men den kunde inte fritt disponeras. Dels fick bara den långsiktiga tillväxten tas ut vilket reglerades med utsyningstvånget dels var ägandet samfällt innan laga skifte ägt rum. Detta innebar att varje bondes del av de gemensamma utägorna, tillsammans med de hävdade inägorna, skulle samlas i så få skiften som möjligt. I vissa byar där odlad mark och bebyggelse var koncentrerad kunde delägare åläggas en skyldighet att flytta ut från den centrala byplatsen för att kraven skulle uppfyllas. Den kostnad som detta medförde skulle övriga delägare ersätta. Skifte måste genomföras om en delägare så krävde. Eftersom ett individuellt ägande av skogen ökade sågverksbolagens möjligheter att komma åt timmer var dessa ofta pådrivande i processen, ibland efter uppköp av hemman eller hemmansdelar.

Avvittringen var klar 1887 och arbetet med laga skifte inleddes i många byar efter några år och var i allmänhet genomfört i början av 00-talet. I det ovan studerade skifteslaget Gautsträsk fastställdes laga skifte 1896 med 28 hemmansdelar varav en ägdes av Sandviks Ångsågs Aktiebolag. I avsnittet Tiden efter 1870 i kapitlet Kartor över grundande redogörs för hemmansklyvningar. En god illustration av fenomenet är utvecklingen i detta skifteslag eftersom antalet hemmansdelar vid skattläggningen 1885 bara var 16.

Problemet med ägoblandning och ströängar konkretiseras i följande figur.

Figur 14. Skifteslaget Gautsträsk. Bygränser och ströängar.
Källa: Laga skifte. 24-SOR-5. Lantmäterimyndigheternas arkiv.

Den sammanhållna figuren på ömse sidor om Storvindeln/Nedre Gautsträsk anger byarnas nuvarande fastighetsgränser. De mindre, oregelbundna figurerna norr och öster om kärnområdet är exempel på områden inom vilka ströängar har förekommit. En del av dessa har indragits till kronan genom ett förfarande på 1920-talet. Min avsikt med Figur 14 är bara att visa dels hur ägosplittringen konkret kunde ta sig ut dels att illustrera de stora avstånd som kunde förekomma från hembyn. Så är exempelvis avståndet fågelvägen från Forsnäs by till det område som ligger längst i norr (vid Östra Lairoträsket nära Norrbottensgränsen) drygt 13 km. Från Risnäs, den närmaste liggande byn, är det knappt 9 km.

Källor: Jan Eric Almqvist, Det norrländska avvittringsverket.
Nils Arell, Kolonisationen i Lappmarken.
Lennart Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker.
SOU 1957:30. Ströängar.