| 1885 | 1890 | 1895 | 1900 | 1905 | 1910 | 1920 | 1932 | 1944 | 1956 | 1966 | 1976 | 1981 | |
| Brukningsdelar | 257 | 285 | 283 | 412 | 502 | 560 | 585 | 686 | 892 | ||||
| Hästar | 185 | 190 | 185 | 280 | 280 | 450 | 509 | 460 | 531 | 304 | 142 | 23 | 18 |
| - per brukn.del | 0,72 | 0,67 | 0,65 | 0,68 | 0,56 | 0,80 | 0,87 | 0,67 | 0,60 | ||||
| Kor | 1 015 | - | 2 100 | 1 800 | 1 565 | 1 480 | 1 958 | 1 990 | 2 455 | 1 434 | 911 | 625 | 622 |
| - per brukn.del | 3,95 | - | 7,42 | 4,37 | 3,12 | 2,64 | 3,35 | 2,90 | 2,75 |
Källor: BiSOS N Jordbruk och boskapsskötsel 1885-1910 ; SOS Jordbruk och boskapsskötsel 1920; SOS Jordbruksräkningen 1927-1966; SOS Lantbruksräkningen 1976 och 1981.
Hushållningssällskapet som bildades 1814 arbetade för att höja jordbrukets avkastning genom att informera och utbilda om förbättrade metoder. En viktig förändring var att ersätta naturängarna med odling av vallväxter. Dels blev skörden per arbetsinsats större, dels var kvalitén på fodret avsevärt bättre. Genomslaget för nymodigheterna var dock begränsat i Lappmarken. År 1900 odlades foderväxter i Sorsele på i genomsnitt 0,25 hektar per brukningsenhet medan det i Åsele, Vilhelmina och Stensele var fråga om respektive 0,6, 0,6 och 0,1 hektar per brukningsdel. I landshövdingens femårsberättelse 1905 om tillståndet i länet står det om jordbruket i fjällkommunerna: ”Jordbruket står här ännu på en primitiv ståndpunkt och består hufvudsakligen i afbärgande af de naturliga ängarna, någon potatisodling samt i fruktlösa försök att odla korn till mognad.”
Trots det ökade antalet brukningsdelar saknade många möjligheten att komma över ens en liten del av ett gammalt hemman. Emigration var ett alternativ för väldigt många i Sverige under denna tid som redovisats i kapitlet Befolkningsutveckling. För Sorseles del var dock utvandringen relativt liten. De svåra missväxtåren i slutet av 1860-talet medförde inte heller någon större utvandring. För de tio åren 1871-1880 uppgick den till 11 personer som alla flyttade till Norge.
Slutsatsen av ovanstående borde vara att antalet egendomslösa och därmed fattigdomen ökade. En viss indikation om utvecklingen kan man få av församlingsbokens uppgifter om invånarnas yrken. Dessa uppgifter har inte alls samma kvalitet som de yrkesredovisningar som tas upp i folkräkningarna från 1910 och framåt och som sammanställts i figur 16 längre fram. De kan dock ge en uppfattning om storleksordningen för olika samhällsgrupper samt framför allt förändringar mellan grupper över tid. I tabellen nedan har samlats data från 1870-1910 vad gäller yrke för män, nomader undantagna. För att resultatet ska bli överblickbart har vissa beteckningar slagit ihop till större grupper.
Källor: SCB. Folkräkningen 1870-1910.
Trots det kraftigt ökade antalet brukningsdelar som redovisats i tabell 2 ökade antalet egendomslösa fram till år 1900 enligt tabellen ovan. Den stora uppgången i antalet arrendatorer återspeglar de uppköp av hemman som sågverksbolagen genomförde fram till att detta förbjöds 1906. Av samtliga mantal i kommunen år 1900 ägdes 12 procent av bolag. Dessutom hade bolagen köpt utsyningsrätter till 70 procent av böndernas skogar (Arell 1979). Så småningom kunde många återköpa delar av sina gamla hemman med i huvudsak inägomarken; den skogsmark som följde med var dock begränsad och otillräcklig för husbehovet (Hellström 1917).
Några klara spår av ändrade ekonomiska förhållanden på befolkningens redovisade sysselsättning är dock svårt att finna förrän kring sekelskiftet. Av tabell 3 framgår att antalet skogstjänstemän ökade kraftigt från 1900 till 1910; dessutom förekommer skogsarbetare som yrke första gången vid samma tidpunkt. Benägenheten att pröva något nytt var säkert högre bland yngre män vilket visas av att 50 ogifta män var registrerade som skogsarbetare 1910.
Skogsbrukets betydelse var dock större än vad dessa siffror visar. Avvittring och laga skifte var en förutsättning för sågverksindustrins expansion. Effekterna var dels att det gav arbetsinkomster för de som ägde skog och i ännu större utsträckning för de som inte gjorde så. En stor del av arbetet utfördes av hemmansägare som med sina hästar åtog sig avverkningsuppdrag från sågverksbolagen; de anlitade i sin tur andra som huggare. Även om en stor del av den förra kategorins årsinkomster kom från skogen är det sannolikt att de betraktade sig som bönder och inte som skogsarbetare. Tabell 2 kan ge ytterligare belägg för hur industrins arbetskraftsbehov tillgodosågs av bönderna: 1895 gick det 0,65 hästar på varje brukningsenhet medan motsvarande relation år 1910 var 0,80. Denna ökning kan knappast ha kommit från behoven inom det traditionella jordbruket då antalet kor samtidigt minskade avsevärt.
Landsvägarna mot Lycksele och Vindeln (med koppling mot Umeå) blev klara 1884 liksom vägen mot Malå via Holmfors. Förbättrade kommunikationer var säkert en starkt bidragande orsak till de förändringar, om än små, som kan spåras i tabell 3. Så till exempel ökade antalet handlare kraftigt liksom gruppen diversearbetare där yrken som snickeriarbetare, bageriarbetare, postförare och telefonarbetare förekommer. Gästgiverier öppnades i Blattnicksele 1885 och i Sorsele 1893. Läkare kom till Sorsele 1889 och för att administrera statens skogar stationerades en jägmästare här 1901. På Sorseleholmen ägdes all mark av prästbordet vilket var ett starkt hinder för ny bebyggelse som kunde tillgodose de behov som hela tiden växte. År 1902 fick så kommunen förvärva den del av prästbordet som låg söder om jordbruksmarken vilket blev grunden för samhället Sorsele.
Som tidigare konstaterats gick förändringarna inom jordbruket långsamt vilket även framgår av följande figur.
Ökningen av de odlade arealen fram till och med 1910 användes på traditionellt sätt. Från och med 1920 ser vi en stadig nedgång i sädesodlingen och en mycket kraftig uppgång i vallodlingen. Det senare är delvis kopplat till den indragning av ströängar som skedde vid tilläggsavvittringen 1916 och framför allt på 1920-talet. (Se kapitlet Avvittring och laga skifte.) För Västerbottens lappmark beslutades om odlingsområden som ersättning för de indragna ströängarna vilket skulle öka den odlade arealen med drygt 20 procent om alla projekt genomfördes (SOU 1957:30). Även om jordbruket i början av 1900-talet inte hade förändrats nämnvärt när det gäller betydelsen av slåtterängarna ínnebär detta inte att allt var kvar vid det gamla. Förändringar hade skett både när det gäller den tekniska utrustningen och metoder man använde som till exempel konstgödning. Dan Bäcklund har i sin avhandling I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870-1970 uttryckt det som att man framställde samma mängd och typ av produkter men inte längre på samma sätt som förut. På detta sätt skapade man utrymme, inom småbrukets ram, för säsongsarbete med flottning, vägarbete och skogsarbete (Bäcklund 1988).
Det traditionella sättet att illustrera förändringar i näringslivets struktur är att som i följande figur visa förändringar i andelen sysselsatta i olika sektorer.
Figuren ger intryck av att jordbrukets betydelse har minskar stadigt under hela 1900-talet vilket inte alls var fallet. Orsaken till att man får det intrycket är att jordbrukets absoluta storlek inte framgår. För Sverige som helhet nådde jordbruksbefolkningen sin topp omkring 1880 varefter en stadig nedgång tog vid medan sektorn, som tidigare konstaterats, expanderade i norra Sverige. Sålunda ökade den i Norr- och Västerbottens inland med drygt 30 procent åren 1910 till 1945 medan den i södra och mellersta Sveriges skogsbygder minskade med lika mycket. I kustlandet var jordbruksbefolkningen oförändrad fram till 1940 varefter en nedgång som liknade den i södra Sverige började. Antal aktivt brukade jordbruksenheter följde befolkningsutvecklingen vilket för Sorseles del kan härledas ur tabell 2. Befolkningstrycket var högt ännu på 40-talet med ett födelseöverskott som nådde sitt maximum kring mitten på decenniet, då utflyttningen accelererade som visats i kapitlet Befolkningsutveckling. Eftersom alternativen till sysselsättning inom andra sektorer än jordbruk var små, vilket framgår av följande tabell, fortsatte jordbruksbefolkningen att öka.
Källor: SCB. Folkräkningen 1930-1960; SCB. Folk- och bostadsräkningen 1970 och 1980; SCB. Statistikdatabasen 1990-2010.
Bristen på andra helårsarbeten framtvingade en satsning på jordbruket som uppmuntrades av statsmakten genom bidrag till nyodling och dikningsarbeten. Dessutom skedde en omfattande rådgivningsverksamhet av vandringsrättare och jordbrukskonsulenter. Av tabell 2 kan man utläsa att antalet brukningsdelar ökade kraftigt fram till 1944. (För tiden efter detta har bara uppgifter om brukningsenheter större än två hektar funnits tillgängliga. Dessa visas i figur 17 nedan). En del av enheterna brukades dock inte aktivt så en bättre bild av förändringarna får man av uppgifterna om antal kor (tabell 2) och den odlade jordens areal och användning (figur 15). Den kraftiga ökningen av odlad areal från 1920-talet stämmer väl med ökningen av antalet brukningsenheter men ger en överdriven bild av den faktiska utvecklingen. En stor del av ökningen kan förklaras av att den naturliga slåttern minskade kraftigt och ersattes med vallodling. Enligt Bäcklund svarade utmarken för 75 procent av fodret i Norrbottens inland på 1910-talet medan andelen bara var drygt 30 procent på 40-talet. I en beräkning där värdet av utmarksarealen och den odlade arealen läggs ihop visas att denna minskade från 4,1 hektar till 2,9 hektar från 1913/20 till 1944. För Sorseles del ser man också i tabell 2 att antalet kor per brukare minskar från 1920 till 1944. Slutsatsen av ovanstående blir att det knappast är en ekonomiskt expansiv näring som vi ser utan snarare en fortsättning på den utveckling som var omkring 1900-1910. Genom att ersätta naturängar med vall nådde man två förbättringar. Dels minskade arbetsåtgången för att producera samma mängd foder som förut dels ökade kornas mjölkproduktion när det sämre naturhöet ersattes med mera energirika grödor. På så sätt ökade jordbruksproduktionen och möjliggjorde att mer tid kunde läggas på bisysslor.
Omfattningen av dessa bisysslor framgår inte av statistiken över sysselsättningen men enligt siffror redovisade av Bäcklund svarade biinkomsterna i inlandet på 30-talet för 40-50 procent av de totala inkomsterna. Förutom skogs- och flottningsarbete förekom en hel del bygg- och anläggningsarbeten på vägar, järnvägar och hus. Eftersom omfattningen av sådana arbeten kunde variera kraftigt mellan olika år utgjorde innehavet av ett småbruk en trygghet att falla tillbaka på i svåra tider. Här har beteckningen småbruk använts som synonym till brukningsenhet oavsett ägandeform eftersom alla enheter var små i en nationell jämförelse; ännu 1944 var det mindre än 10 procent av jordbruken större än 2 hektar som hade mer än 5 hektar odlad mark. Förutom alla hemmansklyvningar, som utgjorde huvuddelen av nya brukningsenheter, tillkom det under perioden 1915 till 1940 34 nya bebyggelseenheter. Av dessa var 23 kronotorp, 7 utbyar och 4 fjällägenheter. I kapitel 7, Kartor över grundande, har dessa olika typer beskrivits i avsnittet Tiden efter 1870.
Den odlade arealen nådde sin topp omkring 1950 i Västerbotten och för Sorseles del förekom nyodling ännu på 50-talet. I övriga Sverige hade jordbruket minskat i omfattning sedan 30-talet. Grunden för en snabbare anpassning i Lappmarken till den utveckling som jordbruket genomgått i övriga Sverige hade lagts genom det jordbrukspolitiska beslut som riksdagen fattat 1947. Här fastslogs att staten skulle främja en utveckling mot större, mer bärkraftiga enheter för att möjliggöra en levnadsstandard som var i nivå med den som industriarbetarna hade. Riktmärket för storleken på gårdarna var minst 10-20 hektar odlad jord, vilket inget jordbruk i kommunen nådde upp till och som framgår av följande figur.
Yrke 1870 1880 1890 1900 1910 Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Antal Procent Nybyggare/bonde 176 74 229 67 303 69 327 59 438 57 Arrendator/brukare 1 0 11 3 9 2 41 7 77 10 Torpare 2 0 2 0 15 2 Jordbruksarb/inhyses 50 21 84 25 96 22 152 28 107 14 Handlande 1 0 5 1 5 1 4 1 11 1 Hantverkare 2 1 3 1 7 2 9 2 13 2 Div tjänster 5 2 4 1 9 2 10 2 11 1 Skogstjänsteman 2 1 2 0 3 1 13 2 Skogsarbetare 59 8 Diversearbetare 3 0 2 1 3 1 3 1 29 4 Totalt 232 340 436 551 773 En ny tid
De förändringar i samhällsekonomin som började märkas i Sorsele mot slutet av 1800-talet hade främst att göra med skogsindustrins framväxt i landet. Att skogen i kommunen började bli kommersiellt intressant visas av att lantmäteriet kartlade de oskiftade skogsområdena bland annat mellan Gargnäs, Holmfors och Johannisberg redan 1867. Med detta som underlag underlättades för sågverksbolag att få koncession att avverka timmer (privilegierad stockfångst). Köp av nybyggen från intressenter i Umeåtrakten, för att försäkra sig om skogstillgångar vid den kommande avvittringen, började genomföras i slutet av 1860-talet. 
Källor: Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkning 1720-1967; SCB Folkräkningen, FoB och Statistiska databasen.
Sektor 1930 1940 1945 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 Jordbrukssektorn 1 515 1 643 1 686 1 485 1 078 457 354 194 54 106 - varav jordbruk 1 265 1 037 544 136 89 78 23 44 - varav skogsbruk 421 448 530 321 265 116 31 62 Industri och byggande 241 277 247 339 545 298 398 321 437 155 Service 269 469 538 595 619 559 635 851 754 804 Sysselsatta totalt 2 026 2 389 2 471 2 419 2 242 1 314 1 387 1 366 1 245 1 065 Jordbrukets höjdpunkt och nedgång
Åren kring 1945 framstår som en vändpunkt när man ser på det i efterhand. Utflyttningen accelererar och folkmängden minskar. Den odlade arealen och antalet kor når sina högsta nivåer för att sedan avta. Men de som var aktiva vid den tiden såg nog framtiden i ljusa färger och det inte bara för att kriget hade slutat. Den ekonomiska tillväxten i landet var rekordhög med stor efterfrågan på arbetskraft från främst industrin vilket ledde till höga löner. Även i Sorsele ökade antalet sysselsatta i främst industrisektorn men även inom service vilket framgår av tabell 4. Att jordbrukssektorn krympte i motsvarande grad sågs nog bara som ett tecken på den modernisering som präglade Sverige. Den funktion som en ekonomisk försäkring i svåra tider som jordbruket haft dittills minskade kraftigt och medförde att steget bort från näringen inte upplevdes som så stort och skrämmande som förut.
