För att ta del av kartorna klickar man på länken Sorseles bygrundande och klickar på "byarnas grundand....kml" längst ner till vänster på skärmen; detta startar Google Earth och öppnar kartfilerna i ett nytt fönster.
Om du är osäker på hur det ser ut med två fönster visas detta tillsammans med en repetition av instruktionerna här.
Databasen med de 206 bebyggelseenheterna finns redovisad i Bilaga 3.
Fyra mappar med kartskikt, förutom "Grundarperioder", är till för att underlätta orienteringen. "Sorsele kommun" är alltid tänd medan de övriga används vid behov. "Vägar" är de i dag existerande större vägarna. Ett dubbelklick på "Västerbotten" förminskar kartan så att länsgränsen syns om skiktet tänds. Ett antal närliggande orter, plus Skellefteå och Umeå, ger en god uppfattning om kommunens regionala hemvist om man utnyttjar skiktet "Närligganade orter".
Hur kolonisationen av kommunen utvecklats studeras med hjälp av de sex mappar som ingår i huvudmappen "Grundarperioder". Från och med 1750 redovisas utvecklingen i 30-års perioder fram till 1870. Efter 1870 visas utvecklingen fram till 1945 dels kronologiskt i ett kartskikt dels systematiskt, beroende på markägandet, i skiktet "Ej nybygge".
Mapparna är strukturerade på följande sätt. (Parentesen efter varje period anger den färg som byarna presenteras med på kartan.)
1. 1677-1780
2. 1677-1810
3. 1677-1840
4. 1677-1870
5. 1677-1945
6. Ej nybygge
1677-1750 (lila) och 1751-1780 (röd)
Som ovan samt 1781-1810 (brun)
Som ovan samt 1811-1840 (grön)
Som ovan samt 1841-1870 (blå)
Som ovan samt 1871-1945 (gul)
Se nedan under "Kolonisationens förlopp",
"Tiden efter 1870"
Grundade t o m 1780
Grundade t o m 1810
Grundade t o m 1840
Grundade t o m 1870
Grundade t o m 1945
Att varje grundarperiod utgår från 1677 beror på att man i varje kartskikt ska kunna se dels de senast tillkommna etableringarna med ny färg dels de tidigare etableringarna med de färger som utmärker respektive period. Dessa markeringar är delvis genomskinliga för att inte störa den aktuella perioden.
Öppna skiktet Grundad 1677-1780 och mappen Period. 1750 fanns det bara två bebyggelseenheter vilket var oförändrat sedan år 1700, men det betyder inte att utvecklingen har stått stilla. I Stensund finns det nu tre nybyggen sedan Hans Erssons nybygge delats 1723 och hans sonson Erik Hansson tagit upp ett tredje år 1752.
Under perioden 1751-1780 har det tillkommit sju nybyggen varav fem under 50-talet och två, Aha och Blattnicksele, kring 1770. Av dessa togs tre upp av boende i socknen nämligen Gargnäs, Saxnäs och Örnäsudden. Att de platser som valts för nya etableringar varit lyckade kan man förstå av det faktum att de nio bebyggelseenheterna alla finns med bland de femton största år 1900.
1781-1810
För denna period markeras 15 platser med brun färg. Tänd kartskikten för de två föregående perioderna så att man kan se alla bebyggelseenheter som grundats fram till och med 1810.
När man betraktar objektens lokalisering är det slående vilken betydelse vattendragen har haft. Tillgången till bra fiske och goda naturliga slåtterängar var centralt för möjligheterna till försörjning. Dessutom måste man enligt lappmarksreglementet (se kapitlet Kolonisation) odla upp åkermark tillräckligt för att kunna försörja familjen med brödsäd. (Potatis odlades allmänt från 1810-talet enligt Bylund). Finkorniga jordar fanns ofta vid sjöar och vattendrag men ännu viktigare var att hitta lägen som inte så lätt drabbades av frost. Stora sjöar, gärna djupa, håller värmen länge varför åkermark gärna förlades till uddar och holmar. Risnäsholmen är ett gott exempel på detta liksom Atjaholmen utanför Saxnäs. Av de 24 bebyggelseenheterna ligger 13 längs Vindelälven och två längs Juktån medan övriga är spridda bland sjöarna i socknens nedre del. Vattendragen var också viktiga som transportleder både sommar som vinter. Möjligheten att enkelt ta sig till kyrkan var betydelsefull och har säkert påverkat valet av etablering i Vindelådalen.
1811-1840
Av de 36 platser som visas med grön färg ligger 17 längs Vindelälven, 4 längs Juktån och 3 längs Gargån. Sjölägen dominerar med 25 lokaliseringar men det finns också andra styrande faktorer. För att minska frostkänsligheten har man ibland förlagt odlingen till den övre delen av en lång höjdsträckning. En sådan lokalisering kallas lidläge och det har åtminstone sju av platserna. Goda exempel är Forsbacka, Fjällnäs, Nordanås, Övre Lomfors och Kåtaliden där ju själva namnet beskriver lokaliseringsfaktorn.
Genom att markera de tidigare perioderna kan man ta reda på hur mycket dessa byar växt fram till 1850 om man klickar på cirklarna i kartan eller på listan under respektive period.
1841-1870
Här visas 51 platser med blå färg. Under denna period ökade befolkningen mycket kraftigt vilket visats i kapitlet Befolkningsutveckling. Från 50-talet ändrades flyttningsnettot från positivt till negativt vilket avspeglas i kolonisationsprocessen. Nybyggen upptagna av personer från andra socknar var 10 av 36 mellan 1811 och 1840 medan det bara var fallet vid 5 av de 51 tillfällena under nuvarande period.
Lokaliseringsmönstret är likartat mot föregående period även om koncentrationen längs Vindelälven är något mindre, 21 av 51, och något högre längs Juktån med 8 etableringar. Andelen lidlägen är högre i hela socknen med Tjulträsk, Bertejaur, Högbränna, Österås och Sadiliden som goda exempel.
Lokalklimatets betydelse för etableringarna illustreras väl om man betraktar utvecklingen kring Storvindeln från kolonisationens början. De flesta byarna ligger på norra sidan, där man förutom närheten till vattnet också får en exponering mot syd, vilket gynnar växtligheten. Framgångsrika etableringar på södra sidan har skett där uddar och näs ger en bra sjökontakt och där skuggande berg inte finns i närheten som för framförallt Skansnäs, Forsnäs och Örnäsudden. Gynnsamma förhållanden har också rått där Gargnäs växt fram. En långsträckt, låg ås i nord-sydlig riktning omgiven av vatten och med god jordmån, har gett upphov till sex bebyggelseenheter från Gargås i norr till Kronås i söder.
Om man betraktar kartbilden över alla 111 bebyggelseenheterna år 1870 ser man en tydlig tyngdpunkt i socknens nedre del. Eftersom de klimatologiska faktorerna blir alltmer ogynnsamma ju längre in mot fjällen man kommer så är det en ganska väntad bild. För att få en säkrare uppfattning om detta har socknen delats i två delar genom att en rak linje dragits tvärs över området och genom de två första bosättningarna Stensund och Sorseleholmen. Ovan denna gräns hamnar 41 av bebyggelseenheterna och nedan gränsen ligger 68 enheter. Av befolkningen bodde 390 personer i den övre delen och 872 i den nedre, Stensund och Sorsele ej medräknade; antalet personer per bebyggelseenhet var 9,5 respektive 12,8 vilket sannolikt återspeglar de gynnsammare försörjningsmöjligheterna i socknens nedre del. Under kapitlet Näringsliv finns en mera ingående redogörelse för jordbrukets förutsättningar.
Med gul färg markeras 95 bebyggelseenheter. En uppdelning på kortare perioder som tidigare visar inte på något speciellt mönster för etableringarna. I stället redovisas dessa under rubriken Ej nybyggen där faktorer som markägandet och odlingsgränsens införande fått styra grupperingen.
Tillgången på skog hade under lång tid endast haft betydelse för möjligheten att få byggnadsvirke till nybyggena och material till hägnader och hässjor. Från mitten av 1800-talet började dock skog få ett kommersiellt värde även i Lappmarken. Företags möjligheter att överexploatera skiftade och oskiftade skogar, de stora tilldelningarna av skog vid de avvittringar som genomförts i kustlandet och möjligheten för företag att insyna nybyggen i Lappmarken inför en kommande avvittring även här, gjorde att statsmakten vidtog ett antal åtgärder för att skydda sina ekonomiska intressen. Dessutom ville man stödja rennäringen. Nybyggen förekom inte efter 1865, en odlingsgräns fastställdes preliminärt 1869 för Västerbottens län och en avvittringsstadga antogs för Lappmarken 1873 (se kapitlet Avvittring och laga skifte).
Namnet odlingsgräns är olyckligt eftersom det inte har med odling att göra annat än möjligen indirekt. När gränsen började diskuteras benämndes den i stället kulturlinje. Syftet med att fastställa en sådan gräns var att skydda fjällsamernas verksamhet från att trängas tillbaka ytterligare. Landet ovanför odlingsgränsen blev det som kom att kallas åretruntmarker för renskötsel och som uteslutande skulle användas som renbetesland utom den mark som behövdes för existerande nybyggen. Staten hade också ett egenintresse av att begränsa fjällnära nybyggande. De flesta av sådana etableringar saknade nämligen förutsättningar att bli bärkraftiga och kunde därmed inte heller bli nya skattekällor. Mot slutet av seklet uppstod det dock behov av andra upplåtelseformer både ovanför och nedanför odlingsgränsen.
Ej nybyggen - enheter anlagda efter 1870
Öppna skiktet Ej nybyggen och mappen Typ samt tänd skiktet. Nu visas tre kategorier bebyggelseenheter: utbyar, fjällägenheter och kronotorp uppdelade på bebodda och obebodda år 1990. Utby är min beteckning på de nyetableringar som skedde inom tidigare etablerade byars mer perifera områden och som kom att betraktas som separata enheter med eget namn. Fjällägenhet är den beteckning som dessa enheter fick så småningom. Av kronotorpen började en del som skogstorp eller kolonat men kom senare att inordnas under gemensamma regler för kronotorp. Med röd färg visas 19 fjällägenheter, med blå 46 utbyar och med gul 34 kronotorp. Folkmängdsuppgifterna som redovisas för byarna sträcker sig bara fram till och med år 1900. Detta beror på att databasen över byarnas grundande inte sträcker sig längre när det gäller folkmängd av skäl som redovisas närmare i kapitel 13 under avsnittet om bilagorna 3 och 4. I kapitel 10 och i bilaga 4 finns uppgifter om alla byars folkmängd till och med 1990.
UTBYAR
Befolkningstrycket ökade kraftigt från och med 1870-talet (se mer under Befolkningsutveckling). Produktionsförmågan hade ökat i de befintliga byarna vilket ledde till hemmansklyvningar för att möjliggöra nya familjebildningar. Den befintliga inägomarken räckte dock inte till varför nya uppodlingsmöjligheter söktes. Eftersom det inte beviljades några nybyggen efter 1867 hade man två val. Antingen etablera olagliga bosättningar eller också ta i anspråk mer avlägsna delar av de gamla byarnas intresseområden, ofta använda som fäbodställen. De först av denna senare kategori var Övre Saxnäs 1858, Gränsgård 1861 (inom Bockträsk) och Kvarnbränna 1865 (inom Saxnäs). Dessa tre har tidigare redovisats i tidsperioden 1841-1870. De allra flesta av utbyarna anlades mellan 1875 och 1907. När på detta sätt ett nytt bygge kom till stånd är det inte förvånande att det ofta kallades nybygge trots att detta begrepp har en egen speciell juridisk innebörd enligt lappmarksreglementet från 1749. De naturliga förutsättningarna för jordbruk var ofta inte särskilt goda vilket indikeras av att många hade övergetts före 1990.
Under 1930-talet tillkom en speciell etableringsform kallad arbetarsmåbruk. Med hjälp av statliga lån på fördelaktiga villkor kunde säsongsarbetare inom skogsbruk eller flottning skaffa kompletterande försörjning; en odlad areal på 2 hektar ansågs tillräcklig och strikta bestämmelser fanns för storleken på boningshuset samt ladugårdens utformning. Inom Sorsele kommun beviljades lån till 25 småbruk under 30- och 40-talen, de flesta spridda över kommunen med ett undantag. Norr om kronotorpen Rankbäcken 1 togs 16 småbruk upp, de flesta längs Rankbäcken men en del längs landsvägen. Dessa har markerats som en egen byggelseenhet med beteckningen Rankbäcken 2. I kartan Bybefolkning ingår båda i Sorsele.
FJÄLLÄGENHETER
Två koncentrationer framträder tydligt, dels vid Överstjuktan dels vid Tjulträsket. De första etableringarna vid Överstjuktan kan ses som en fortsättning av kolonisationen längre ner i Juktådalen. Åkernäs och Slätvik togs upp som nybyggen 1848 liksom Vapsberg sydost om Överstjuktan 1851. För ingen av dessa fullgjordes den uppodlingsskyldighet som ålåg nybyggare varför de avfördes ur jordeboken enligt beslut av länsstyrelsen efter frihetsårens utgång. Av dessa var det bara Åkernäs som fick tillstånd att fortsätta som bosättning men nu som torp under kronan (redovisat i perioden 1841-1870). Övrig bebyggelse vid Överstjuktan som tillkom eller återupptogs från 1880-talet och fram till 1915 var illegal. Kring Tjulträsket uppstod flera bosättningar kring förra sekelskiftet beroende på att många samer fick problem med att försörja sig på renskötseln.
Arbetet med avvittringen ovanför odlingsgränsen inleddes 1896 men avbröts 1902 för att återupptas 1906. Under denna tid ställdes frågan om de illegala bosättningarna på sin spets. Enligt avvittringsstadgan från 1873 skulle samernas intressen ovan odlingsgränsen skyddas varför nya bosättningar inte kunde tolereras i dessa områden. Av sociala skäl var det dock svårt att avhysa alla som tillkommit utan tillstånd särskilt som många av dessa tagits upp av samer som inte hade några andra försörjningsmöjligheter. Lösningen blev att 1915 legalisera de flesta bosättningarna som torp vilket medförde att brukarna inte blev delaktiga i den avvittring som genomfördes 1916 men kunde bo kvar och försörja sig som tidigare. En del av fjällägenheterna kom senare att friköpas och är nu egna fastigheter.
KRONOTORP
Det kraftigt ökade värdet på skogstillgångar efter mitten av 1800-talet påverkade påtagligt statens agerande i Lappmarken; detta var dock inte enhetligt eftersom staten företräds av flera olika aktörer med sinsemellan oförenliga mål. Sålunda arbetade domänstyrelsen för att säkerställa största möjliga arealer under kronans kontroll genom inrättande av kronoparker vid de avvittringar som genomfördes. Här kom man på kollisionskurs med länsstyrelsernas strävan att skydda rennäringen när man genomdrev utläggning av kronoparker ovan odlingsgränsen.
En annan källa till missämja mellan dessa två myndigheter var att domänstyrelsen beviljade och uppmuntrade anläggandet av torp på kronomark ovan odlingsgränsen. Här var det alltså inte fråga om illegala bosättningar som beskrivits i föregående avsnitt. Nedanför odlingsgränsen anlades också bosättningar utan tillstånd från skogsstyrelsen. En del av dessa avhystes men en del uppläts så småningom som torp.
För att tillgodose det behov som fanns av personer som kunde arbeta i och ha tillsyn över kronans skogar samlades så småningom ett antal olika upplåtelseformer under beteckningen kronotorp 1929 och 1943. Här reglerades bland annat sådant som torparens arbetsskyldighet och besittningsrätt vilket i de tidigare bestämmelserna ofta varit mycket oförmånligt för innehavarna. Möjligheterna för kronotorparen att lämna sitt torp och få rimlig ersättning för den värdeökning som skett genom allt nedlagt arbete var dock små fram till 1980. Då infördes också bättre villkor för de som önskade förvärva sitt torp.
| Källor: | Nils Arell, Fjällägenheternas tillkomst och utveckling. |
| Erik Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark. | |
| Sten Rudberg, Ödemarkerna och den perifera bebyggelsen i inre Nordsverige. | |
| Lennart Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. | |
| Våra kulturmiljöer. Program för kulturmiljövård i Sorsele kommun. |